Publicerat 11. maj 2024, 12:10
Värdshus, fyllkrogar och snusk på kyrkogården – följ med på pubrunda i 1800-talets Ystad
Peter Lindgren, Ystads Allehanda
Börja dagen med en morgonsup hos den rödmosige ”Pangen” på Stora Östergatan, rumla vidare till någon av ”fyllkrogarna” på Mattorget och avsluta dagen med en kvällstoddy i den vackre bryggaren Måns Tapps idylliska trädgård nere vid hamnen.
Det är 1800-tal. De mörka kullerstensbelagda grändernas tid. Borgarnas och de handelsresandes tid. Stearinljusens och oljelampornas tid.
Men vi ska fokusera på partyt.
Skål!
YA har engagerat Klostrets antikvarie Ingela Bergils som ciceron och partyorganisatör på denna krogrunda genom 1800-talets Ystad. Vi möter henne på Österportstorg. Ett torg som inte existerade för 200 år sedan. Då gick stadens östra gräns här, i form av en vall och en stadsport – Österport. Vi kan tänka oss att gränsen gick ungefär där Per Helsas gård ligger.
På den här pubrundan kommer vi att vingla runt innanför portarna. Blekegatan utgjorde Ystads norra gräns (Norreport) och den västra gränsen gick på ett ungefär där Västerportstorg ligger i dag. Den som vinglade utanför stadens södra gräns kunde beroende på berusningsgrad och simförmåga drunkna i havet.
– Nya rådhuset här byggdes i början av 1800-talet av Carl Martin Lundgren – en av stadens stora män tillika kommerseråd. Det var en smärre sensation när man började att bygga utanför portarna, säger Ingela Bergils.
YA:s utsände tackar för rådhusanekdoten men aviserar också närvaron av en torr strupe. En runda av detta slag tarva starka drycker.
På adressen där Le Petit Bistrot ligger har det legat ett hus som kan ha fungerat som enklare krog, men i vilken utsträckning är oklart. Det blir egentligen inte tydligare förrän vi avancerat västerut på gågatan ett slag, och kommit till Birgittakapellet, den medeltida byggnaden som i många år inhyst en Subwayrestaurang.
– Om den här adressen finns mycket i källorna. Hit flyttade Johan Andreas Amilon 1823, och i två decennier drev han en mycket populär krogrörelse. Han kallades ”Pangen”, oklart varför men möjligtvis efter ordet ”pensionat”, säger Ingela Bergils.
I källorna, som här består av Carl Ludvig Wilkens ”Minnen från Ystad under 1800-talets förra del”, publicerad i Ystad Fornminnesförenings skrift III, står det att läsa om Pangens populära värdshus:
”Den som behövde en liten knapp i västen på morgonkvisten, fick allt traska ett stycke nedåt Östergatan och detta lönte också mödan; ty här bodde ’Pangen’ och höll ett värdshus som dugde, och där var också så trevligt som det omöjligen kan bliva på något annat värdshus.”
– Hit gick folk i medelklassen och uppåt. Redan på morgonen kunde handelsmännen få sig en hutt att värma sig med. Jag antar att Pangens värdshus också fungerade som en slags skvallercentral på 1830-talet. På kvällarna återvände männen för det som kallades ”toddytiden”, säger Ingela Bergils.
Toddy är en varm dryck med sprit som vi ska återkomma till. I övrigt dracks öl som bryggdes på en rad olika platser i Ystad, brännvin som producerades av brännvinsbrännarna – vilka fick betala för sin rätt att göra det – samt även vin som importerades.
Pangen – rödmosig och skrattade aldrig
Ingela Bergils har inte hittat några bilder på Pangen men, till lycka för oss efterlevande, finns det utförliga beskrivningar i källorna. Han skildras på ett skoningslöst sätt som korpulent, gleshårig, rödmosig och med en ofantlig rödblå näsa. Det har också skrivits en hel del om de utväxter som bebodde Pangens ansikte, ”karbunklar” och annat av liknande slag, men det känns för undertecknad som på gränsen till för grovt att skildra, även när beskrivningen gäller en man som legat i mull i nästan 180 år.
– Det sägs om Pangen att han aldrig skrattade, men folk hade det nog väldigt trevligt här, säger Ingela Bergils, innan vi traskar vidare.
I slutet på Stora Östergatan stannar vi till vid Lindexhuset, Domushuset, eller vad man nu vill kalla det. Adressen var en gång platsen för Ystads första väl ansedda gästgiveri, som vid den tiden kallades det Flinckenbergska gästgiveriet.
– Maria Höyer var änka efter bryggaren Reinhold Flinckenberg, därför hade hon möjlighet att driva den här verksamheten, berättar Ingela Bergils.
Kvinnor hade ingen stor roll i utelivet i Ystad på 1800-talet?
– Nä, det kan man inte säga. Änkor efter bryggare och gästgivare kunde som sagt ta över och driva verksamheter, annars var det något som var förbehållet män. Däremot kunde kvinnor servera kroggästerna både det ena och det andra. Också besökarna på krogarna var i regel män. Visst hände det att det drog omkring berusade kvinnor på stan, men då hade de nog oftast fått tag på brännvin någon annanstans.
Maria Höyer tog över verksamheten när hennes man dog 1790 och det var en tid då Ystad inte var väl ansedd som underhållningsstad. Eftersom båten till Tyskland bara gick två gånger i veckan och beroende på väder och annat ibland inte alls kunde handelsmännen ofta bli strandsatta i Ystad i flera dagar. 1804 har en av dessa handelsmän uttalat en för eftervärlden bevarad smädelse mot korsvirkesstaden som ett ställe där ingenting händer, och ingenting finns att göra.
Staden betalade för fina gäster
När det kom prominenta gäster till Ystad hade borgarna ansvar för dessa. Staden tog räkningen. Hos Maria Höyer kunde gästerna, däribland riksmarskalken Axel von Fersen – bland annat känd för att ha varit den franska drottningen Marie Antoinettes gunstling – bo, äta och dricka.
Det Flinckenbergska gästgiveriet revs och ersattes av ”Norden” – Hotel du Nord, 1851.
Snett över Stortorget, där det nu ligger en bokhandel, låg på mitten av 1800-talet Ystads teater, föregångaren till den byggnad som numera ligger på Sjömansgatan. Här kunde de från de högre samhällsklasserna, de som hade råd att köpa teaterbiljett, också dricka av de rusdrycker som erbjöds.
Johan Zettervall hette krögaren som drev teaterkrogen och om denne kan det sägas mycket men kanske inte att han hade rent mjöl i påsen.
– 1891 fick Tornväktaren i Sankta Maria kyrka anledning att blåsa på detta hållet för att signalera för brand. Teatern brann ner, säger Ingela Bergils.
Branden var till synes oförklarlig, men en möjlig sådan fanns i de försäkringar på lösöre och spritlager som Zettervall tecknat i anslutning till branden. Summan på totalt 7 000 kronor utbetalades till Zettervall som drog till Göteborg. Här tecknade han en livförsäkring på 70 000 kronor och som kronan på bluffverket iscensatte han sin egen död vid Styrsö.
– Han la sin kläder i en hög och puttade ut en båt. Men folk trodde aldrig på det där. Det var för grunt och pålandsvinden borde ha drivit kroppen mot land. Dessutom hade en underlig figur synts till på sista båten från Styrsö på kvällen, säger Ingela Bergils.
Erkände branden efter flykten
Johan Zettervall verkar inte ha fått ut livförsäkringen, men han hann fly till USA. Här erkände han senare branden på Ystads teater.
1894 byggdes i stället nya Ystads teater, som i år firar 130 år.
Vi vinglar vidare till sydvästra delen av Stortorget. Här på hörntomten mot Teatergränd ligger numera restaurang Le Cardinal, en krog som kunde uppvisa den största lönsamheten i hela Ystad 2023.
Le Cardinal har dock inga likheter med de etablissemang som låg på platsen för 200 år sedan.
– Om man tittar på en karta från den tiden syns det en lucka på den här platsen. Förr låg Mattorget här, med låga tarvliga träbyggnader. Det handlade krasst uttryckt om fyllkrogar och i folkmun kallades de för ”matbodar”. Här låg flera stycken på rad och det var sannolikt en ganska snuskig plats, säger Ingela Bergils.
Plats för ”snusk och ohygglighet”
I ett utdrag ut ”Ystads historia del III” finns ett stycke som beskriver upplevelsen som mötte en besökare innanför väggarna på en av dessa matbodar: ”Hiskelig stank av öl, brännvin, tobaksrök, hästlukt, svett och andra avdunstningar… i våra dagar gör man sig icke något slags begrepp om så mycket snusk och ohygglighet”.
Mitt emot dessa byggnader för profana ändamål låg då som nu Sankta Maria kyrka.
Men i närheten av genuint och bottenlöst fylleri riskerar allt heligt sin oskuld.
– Man får tänka sig att på den tiden låg kyrkogården här med gravar ända ut mot muren mot vägen. Kyrkogården tjänade utöver att vara viloplats för de döda även som inofficiell toalett för krogbesökare.
Vi tar oss tillbaka till Hamngatan, eller Stora Strandgatan, som den hette förr i tiden. På 1820-talet startade ångbåtstrafiken till Tyskland och detta krävde bättre inkvarteringsmöjligheter i Ystad. Hotel du Sud grundades 1829 och tog så småningom över tronen från Hotel du Nord som Ystads mest välrenommerade gästgiveri.
Hotel du Sud hade ett annex, Lilla Süden, som serverade rusdrycker, och mitt emot, på Tullgatan 1, låg Jöns Dahlqvists värdshus, vilket även kallades för ”Gubben på trät”. Trät konstaterades dock vara i dåligt skick vid inspektion 1885 och ett antal år senare brann värdshuset upp.
Vidare vandrar vi längs de pittoreska gränderna och når snart Riegården på Dammgatan, ett korsvirkeshus med anor. Byggnaden fungerade som gästgiveri redan under 1700-talet och sedan åtminstone en bit in på 1800-talet.
– En av de mer kända personerna som drev rörelsen var Magnus Ludvig ”Måns Tapp” Berlin. En väldigt vacker karl. Han gjorde en rad olika affärer i Ystad men inte alla var lyckade, säger Ingela Bergils.
Du säger att han var väldigt vacker? Är det relevant?
– Det vet jag inte, men det poängteras i källorna att han var väldigt vacker och att det fanns en kvinna som följde efter honom och ”hade honom som fästman”. Men Måns var vad jag vet lyckligt gift.
En den tidens stalker?
– Ja, jag antar det.
Måns Tapp hade utöver sin yttre behaglighet ett litet dryckesimperium med källaren på Riegården, ett etablissemang på Stora Västergatan och dessutom en värdshusrörelse i trädgården på den plats vid vattnet där stationshuset numera ligger.
– Här fanns en rätt stor trädgård och man kallade den för en ”toddylund”. Jag tror att de flesta fick komma till Måns Tapps toddylund och det var nog en liten idyll.
Toddy är enligt Nordisk familjebok en dryck bestående av hett vatten, socker och konjak, arrak, rom eller liknande.
Måns Tapps toddylund revs 1864, ett år senare byggdes stationshuset.
Nykterhetsrörelsen etablerades
Mitt emot Tapps toddylund, på andra sidan Österleden, etablerades på andra halvan av 1800-talet nykterhetsrörelsen, som en motpol till det vilda utelivet. Det låter som en helt annan artikel, men möjligen kan det mitt i detta epos av oförblommerad alkoholromantik vara på sin plats att säga några ord om kampen som bedrevs mot rusdryckerna.
– Nykterhetsrörelsen i Ystad började på 1870-talet. På 1880-talet kom Godtemplarna och 1897 kunde de köpa ett gammalt spannmålsmagasin i kvarteret Olof och inviga sitt ordenshus. Vägg i vägg låg en krogrörelse som man för dyra pengar köpte upp, säger Ingela Bergils.
Ur vad uppstod detta? Ville de bara förstöra partyt?
– Du måste komma ihåg vilken enorm förödelse alkoholen ställt till med, nu som då. Särskilt illa var det i de lägre samhällslagren. Det handlade ofta om ren misär.
Nykterhetsrörelsen i all ära, men har vi tid och utrymme till ett sista järn?
– Absolut!
Och var ska man avsluta en historisk pubrunda av detta slag, om inte på självaste Supgränd. Gatan där det till och med finns ett snapsglas ornamenterat i stenläggningen.
Det har argumenterats för att namnet Supgränd skulle emanera ur det tyska ordet för soppa (suppe). Det är korrekt i så måtto att soppa och sup har samma etymologiska bakgrund.
Och det fanns verkligen en etablerad krogrörelse i hörnhuset på Supgränd.
– Den kanske mest kända ägaren hette Wilhelm Theodor Haase och var tysk artilleriofficer. Han kom hit i början av 1800-talet, gifte sig med en krukmakardotter och hade värdshus här. Det serverades vin och öl inomhus, inte utomhus. I trädgården fanns en kägelbana.
Det har blivit dags att vingla hem. Längs med ojämna kullerstensgator, mörklagda i avsaknad av gatljus, sliriga av ko- och hästspillning och tömda människoblåsor. De som däckade här gjorde det i en uppsjö av olika arters bakteriefloror.
Åh, vilket party.
